Finns all anledning se positivt på resultaten av flottledsåterställningar

Grävmaskin Bureälven
Restaurering i Bureälven 2016, foto Fritid Skellefteå kommun

Forskning visar att flottledsåterställningar fungerar. Resultaten från till exempel Vindelälven är positiva. Fiskare kan bli otåliga om inte fiskpopulationerna ökar snabbt efter återställning. Inget talar dock för att ekosystemet reagerar så. Men på senare tid har något hänt. Om utvecklingen fortsätter öppnas dörren för en gynnsam utveckling av fiskfaunan.
Det skriver Christer Nilsson, professor i landskapsekologi vid Umeå universitet i ett debattinlägg i VK 2017-05-07:

En skribent efterlyste i VK nyligen en granskning av de återställningar som görs i tidigare flottleder. Min forskargrupp vid Umeå universitet har under de senaste 15 åren i samarbete med lantbruksuniversitetet gjort just detta.

Det arbetet har resulterat i dryga 20-talet artiklar i vetenskapliga tidskrifter. Vår forskning går ut på att förstå processerna och de vägar ekosystemen tar för att återhämta sin biologiska mångfald efter återställning. Vårt arbete pågår, bland annat med att utröna varför vissa vatten återhämtar sig snabbare än andra.

Jag vill utnyttja tillfället att här presentera en del av våra resultat.

För att granska en flottledsåterställning vill man veta hur det såg ut innan flottningen. Ta Vindelälven med biflöden som exempel. Det älvsystemet utvecklades under minst 8 000 år efter senaste istiden och användes för flottning under drygt 100 år närmare nutid. Sista timret flottades 1976.

Vindelälven var fiskrik, inte minst beträffande lax. Vid höga vårflöden kunde laxen vandra långt upp i älven. Lundaprofessorn Zetterstedt skriver i skildringen av sin resa i Västerbottens län år 1832 att ”högre floder hafva ock verkat, att Hafslax alltid funnits i Windelelfven; men 1796 års flod gjorde, att den nu till och med finnes i Stor-Windel-sjön, och kanhända än högre opp i fjelltrakterne.”

På Zetterstedts tid hade Vindelälven med biflöden komplexa lopp, rika på block och döda träd. Det vet vi tack vare beräkningar av den ved som måste tas bort och den mängd krut som erfordrades för att spränga blocken och göra älvarna flottbara.

Det handlade om stora mängder. Fisk, block och döda träd var en lyckad kombination, tillsammans med vatten naturligtvis.

Det stärks av forskning och det är den visionen som är rimlig vid återställning. Enstaka korta sträckor som undgått flottning bekräftar detta, åtminstone vad gäller vattnets flöde och fårans form.

När Vindelälven började flottas tog det fyra år att få timret till kusten. De sista åren klarades uppgiften på en säsong.

Tempoökningen blev begriplig när vi studerade den rensning och kanalisering som älven underkastats. Block och hällar hade sprängts i bitar, löst bergmaterial hade styrts upp på stränderna, stenkistor och ledmurar hade pressat vattnet mot fårans mitt, krökta fåror hade rätats, kanaler byggts, sidofåror stängts av och dammar och magasin reglerat flödet. Viktig samverkan mellan vattnet och stränderna och mellan huvudfåran och dess biflöden hade hämmats.

Det hade krävts otaliga dagsverken för att åstadkomma denna förändring. Det är förståeligt att dagens människor relaterar till denna situation. Vi har inte upplevt något annat, men det vi vant oss vid är en kulturprodukt, en sönderfallande industriell konstruktion snarare än ett naturformat ekosystem. Delar härav är viktiga att spara av kulturhistoriska skäl, dock inte allt.

Senare års restaurering försöker återställa Vindelälven till dess skick före flottningen. Exakt går inte, för mycket är söndersprängt eller okänt, men arbetet går åt rätt håll. Vad har hänt under de 15 år vi följt arbetet?

Vi ser att vattnets flöde och fårans form blivit mer komplexa. Blocken ligger åter på bottnarna. De bromsar vattenflödet och det blir lokalt större vattenvolym – fårorna är bredare med varierat djup, även fast vattenföringen är densamma över tid. Denna förändring, som vi beskriver som ökad vattenretention, minskar risken för de extrema lågvatten som kan drabba kanaliserade fåror. Därtill skapas mer utrymme för växter och djur.

Stränderna har återfått kontakten med vattnet. Strandväxterna gynnas av detta, både avseende produktion och mångfald. Det är viktigt eftersom strandens produktion är en förutsättning för vattnets insekter, som i sin tur föder fisk. Återhämtningen går långsamt, om än med variation. Annat är inte att förvänta. Sommaren är kort, många arters utbredningar har splittrats upp, och det tar tid att fylla luckorna.

I sträckor med goda spridningsmöjligheter tycks växter och djur återhämta sig snabbare. Samtidigt är återställningen en störning i sig, vilket innebär att ställen som krävt mer omfattande arbeten under en tid kan försämras innan växt- och djurvärlden börjar återhämta sig.

Fiskare kan bli otåliga om inte fiskpopulationerna ökar snabbt efter återställning. Inget talar dock för att ekosystemet reagerar så. Vi har snarare att göra med en stegvis återhämtning, där växtlivet måste repareras först, för att i sin tur gynna insektsfaunan och övriga ryggradslösa djur, och senare fiskarna.

Vi har under många år, i likhet med finska forskare, förundrats över att vatteninsekterna inte reagerar på flottledsåterställningar, trots att växterna återhämtar sig.

På senare tid har dock något hänt, och vi hittar nu fler och mer storvuxna arter av ryggradslösa djur i återställda sträckor. Om utvecklingen fortsätter öppnas dörren för en gynnsam utveckling av fiskfaunan.

I Vindelälven ingår återställningarna i ett större sammanhang dit också förbättringar av fiskpassagen vid Stornorrfors kraftverk hör. Det senare arbetet har varit lyckat och lax och öring har gått upp i Vindelälven i stora numerär. Laxyngel hittas nu i återställda biflöden där de kan uppehålla sig innan utvandringen i havet. Lax har nått uppströms Storvindeln, såsom Zetterstedt antog för snart 200 år sedan.

Det finns därför all anledning att se positivt på resultaten av Vindelälvens återställning. Det faktum att vissa återställda partier kan behöva fiskas på nya sätt förefaller vara en rimlig eftergift i sammanhanget.

Christer Nilsson

 

Författare: Skellefteälvens Vattenråd VRO8

Vattenmyndigheten arbetar för att få viktiga samhällsgrupperingar att aktivt vilja delta i vattenförvaltningen på flera sätt. Vattenmyndigheten och länsstyrelserna har bland annat stöttat utvecklingen av lokala samverkansorgan, så kallade vattenråd. Vattenråd är de regionala och lokala forum där berörda aktörer kan mötas och diskutera gemensamma vattenfrågor. Vattenråd är också ett forum där alla inom ett avrinningsområde aktivt kan delta för att påverka vattenförvaltningens inriktning och hur det ska fungera. Vattenrådet blir ett samverkansorgan inom avrinningsområdet och fungerar som en länk mellan ansvariga myndigheter, berörda intressenter och allmänhet, ett naturligt forum för samverkan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s